Arlene

...ja och sedan helt plötsligt p.g.a ett djävulskt jobb (tror inte det finns många som har varit med om nåt liknande) och sedan ytterligare stress och krav i skola. Sedan föll allt. Nu är det över ett år som jag har levt med depression och svår panikångest.
Min kropp har sagt ifrån, failar på allt. Blir nojig och fylld av ångest av minsta lilla grej.

*Gå utanför dörren.
*Åka bil (som jag gjort hela mitt liv) gick knappt.
*Handla (fyfan större terror finns knappt).
*Åka och träffa folk.
*Åka spårvagn/buss.
*Göra roliga saker (bio, koncerter, festa, äta på resturang, teater, you name it).
*Shoppingcentrum, yeah right.
*Åka en bra bit bort :S Usch!

Can go on forever. Det värsta är att man kan inte styra känslorna, det som hjärnan säger till en.
Ingen kontroll över sin kropp och vad den gör. Vilket leder till att man begränsar sig, och hellre sitter hemma fast i sin "säkra zon" som jag kallar den för.

I början fick jag tipset att gå ut och promenera mycket. Jag gjorde mitt bästa och försökte, men när det var som värst hade jag så ont i magen...och kroppen så fylld av ångest att jag ofta fick panik och vände hem. Värst var det när jag var för långt bort ifrån mitt hem.

Avslappningsband har jag också testat på, men tycker att det kanske hjälper i några minuter. Men inte väl när man ska ge sig ut och försöka göra saker, för det tar inte bort mina känslor.

Så mycket mer hjälp tycker jag inte att jag har fått, av varken terapeuten eller doktorn. Inga lugnande medel heller, eller nåt annat som kan hjälpa på vägen till att bli frisk. FÖR jag vägrar att ha det så här, jag kämpar och även om dagarna är ibland bra och vissa är jättedåliga så tänker jag inte ge upp än.
För då har ångesten vunnit.