Tjo!
Det var ett tag sedan nu. Både jul och nyår är över. Hade faktiskt en mysig jul med alla närvarande :D
Och på nyår åt jag god mat, sedan åkte jag med syrran hem till henne. Dock hade jag fått ryggproblem så jag kunde knappt röra mig.
Men men tog det väldigt lugnt och sedan åkte jag taxi hem på tolvslaget.
Hör o häpna!
Slapp åka taxin helt själv, vilket kändes skönt.
Min syrra är dock ett monster, som ofta skriker och bråkar med folk. Så det gäller oftast att tassa på tårna runt omkring henne, så att man inte åker ut med huvudet före. Eller något annat. Hon bråkar med hela familjen. Men för hennes kompisar är hon hur härlig och klämkäck som helst :S Personlighetsstörning kanske?
Jobbigt är det. Gäller att hålla tyst, så det inte blir bråk och dålig stämning.
Ja så hur går det med pillerna? Medicinen?
- Ja bra fråga, oftast så tycker jag att det känns mycket bättre. Inte lika mkt ångest och ont i magen som jag har fått innan. Dock sitter väll lite dåliga tankar kvar, och magen sätts ibland igång snabbt....om jag ska göra nåt som jag inte är förberedd på.
Kan också bli sjukt kissenödig när jag är nervös. Får väll försöka träna bort det och tankarna på nåt sätt.
Annars så tror jag att jag är lite mer glad. Och gör saker. Målar, inreder, filmkvällar....går ut.
Åkt spårvagn och handlat en sak i en reabutik...små saker, som tar mig framåt. Så visst ser jag lite mer ljus nu än när helvetet bröt ut.
Over and out!
6:e dagen här....
..och idag mår jag en aning bättre (tror jag) än vad jag har gjort de senaste dagarna. När jag har knaprat citalopramen. Har varit som en zombie, känt mig influensasjuk, muntorrhet, sovit dåligt på nätterna, och sen sovit en massa på dagtid :S
Till och med att försöka laga mat har varit otroligt jobbigt. Aptiten har inte varit den bästa heller. Men nu hoppas vi att lite av biverkningarna ska avta....höjer dosen till 20 mg i helgen, får vi se hur det går.
Jag får väll också säga att jag känner mig rätt låg, och ibland blir jag lite yr o ser lite dåligt. Men än så länge kämpar jag på.
Survived!
Fixade tandläkaren. Han var snäll och tyckte jag hade fina tänder :D
Yeah! I do!
Sedan medans jag fortfarande vart lite groggy o lugn o fin så blev det lite utflykt och shopping.
Till och med en fika, fast på den började det krypa lite i kroppen igen. Har aldrig vart en "fikatjej".....och sitta still när det börjar krypa i kroppen är inget kul.
Men fick med mig lite fina saker hem :D
Nu är klockan nio här, tänkte ta och käka frukost. Och sen börja med Citalopramen. Så får vi se hur de går de här veckorna. Hur sjukt konstig o dålig man kanske blir. Hoppas endå att det ska gå fint. Har jag tur så får jag inte en massa biverkningar.
Wish me luck!
Tjo! I made it!
Ja med lite hjälp såklart! Gick upp tidigt, tog en lugnande sobril....så nu känner jag mig lite smott groggy. Och go, eller precis så där som man ska vara egentligen. Önskar jag kunnde komma tillabaks till det här "moodet" och bli som jag alltid varit.
No problems lixom!
Dessutom vet jag att sobril är jäkligt beroendegframkallande, och tar en endast de gånger som är för sjukt jobbiga, som det här med tandläkaren.
Men nu är det avklarat, och jag är glad :D
Och idag kommer jag nog hålla mig lugn o fin en stund till, då kan man passa på att åka o shoppa lite grann....
fast pengarna är nästan slut :/ Men unna sig lite när man är duktig tycker jag att man förtjänar!
Så skönt! Mina tänder var fina i alla fall, och jag fick en snäll tandläkare. Hur bra som helst. Älskade att de satt upp en tv i taket med som man kunde ligga o titta på, och fokusera på nåt annat.
Sammanfattning av denna veckan...
Är väll en vanesak för kroppen.
Eftersom jag knappt fixade att gå ut igår kväll och göra en sån enkel sak som att gå ner en gata och hämta thaimat, så gör jag nästan vad som helst för att bli bättre och kunna hatera mig själv, min kropp och mina tankar som är helt uppfuckade just nu.
Tänker försöka skriva lite varje dag sen när jag har börjat med Citalopramen här på bloggen. Och berätta vad som händer och hur jag mår.
Kanske kan hjälpa någon i framtiden.
I onsdags tvingade jag mig till arbetsförmedlingen och gav de sjukintyget och så vidare. De ska senare hjälpa mig med att hitta ett jobb som jag kan klara av att gå till, vilket låter underbart. För jag vill ju komma ut och jobba, och göra nåt än att tralla omkring här hemma som en annan galning.
Vill hur som helst inte gå tillbaks till att jobba med svårt handikappade människor, autistiska barn, down syndrom, adhd och en massa andra stolliga diagnoser som ingen på denna planeten kan uttala.
Nej, jag behöver ett lugnare jobb, utan den stressen som kommer med att ta hand om dessa människor. Ni som fixar det, good for you...samhället behöver er.
Jag har också fixat det i flera år, men senaste eleven tog knäcken på mig. Har aldrig varit med om nåt likande, eller liknande diagnos. Helt sjukt!
Idag torsdag, anser jag mig själv som ledig....eftersom det har varit tufft att ta sig till läkaren och ams. Blir ju nervis för ingenting och jätteuppstressad :S Hate it!
Imorgon fredag, kommer ytterligare en stor utmaning för mig. Då ska jag gå till en ny tandläkare och få ett hål lagat. Ska dit tidigt också :S Brukar ju kännas bättre om jag har lite mer tid på mig att göra mig redo och så där. Men en bra övning. Kommer dock att ta nåt lungnade innan så att jag fixar det. Det här ligger väll på en 7-8 på skalan just nu tror jag. Så kommer ha mycket ångest inför detta hela dagen. *gurgel*
Överlever jag fredagen, så kommer jag nog ta det väldigt lugnt o fint hela helgen. Kanske passa min underbara hund också. Värt! Djur är så bra. Får en att må bättre :)
29 år utan problem...
Min kropp har sagt ifrån, failar på allt. Blir nojig och fylld av ångest av minsta lilla grej.
*Gå utanför dörren.
*Åka bil (som jag gjort hela mitt liv) gick knappt.
*Handla (fyfan större terror finns knappt).
*Åka och träffa folk.
*Åka spårvagn/buss.
*Göra roliga saker (bio, koncerter, festa, äta på resturang, teater, you name it).
*Shoppingcentrum, yeah right.
*Åka en bra bit bort :S Usch!
Can go on forever. Det värsta är att man kan inte styra känslorna, det som hjärnan säger till en.
Ingen kontroll över sin kropp och vad den gör. Vilket leder till att man begränsar sig, och hellre sitter hemma fast i sin "säkra zon" som jag kallar den för.
I början fick jag tipset att gå ut och promenera mycket. Jag gjorde mitt bästa och försökte, men när det var som värst hade jag så ont i magen...och kroppen så fylld av ångest att jag ofta fick panik och vände hem. Värst var det när jag var för långt bort ifrån mitt hem.
Avslappningsband har jag också testat på, men tycker att det kanske hjälper i några minuter. Men inte väl när man ska ge sig ut och försöka göra saker, för det tar inte bort mina känslor.
Så mycket mer hjälp tycker jag inte att jag har fått, av varken terapeuten eller doktorn. Inga lugnande medel heller, eller nåt annat som kan hjälpa på vägen till att bli frisk. FÖR jag vägrar att ha det så här, jag kämpar och även om dagarna är ibland bra och vissa är jättedåliga så tänker jag inte ge upp än.
För då har ångesten vunnit.
Hos terapeuten.
Och hoppas på att få en sjukskrivning tills jag blir bättre, och fixar vardagliga saker igen. Så idag är jag glad, mina nya läxor är att träna mer på att åka spårvagn/buss. Och ta tag i att storhandla i en stor mataffär. Oftast springer jag igenom affärerna för att komma därifrån så fort som möjligt. Träning, träning är det som gäller nu. Fast det är sjukt kallt ute!
Välkommen till min nya blogg!
Min blogg kommer först och främst handla om min (just nu) tråkiga vardag och min panikångest som jag har haft i ett halvår, och vägen till att funka i vardagen. Då kan det vara skönt att kunna skriva av sig på en blogg, och har man tur hittar man folk som lider av det samma och man kan hjälpas åt att bli bättre.
För den här senaste tiden har varit ett rent helvete i mitt liv.
Sedan kanske jag skriver om fler mer intressanta saker, vem vet? Och kanske lite mer om mig själv, men vill till en början vara anonym.
Take it or leave it!
:) Hare bäst!
